Primo Rosso

Äntligen, nu händer det! Rocchi blåser i pipan!

Festen börjar, fans springer in från den andra långsidan. Alla vill fram på en gång. En del faller i stridens hetta, stor humor. Glädje, skrik, sånger, allt på en gång. Galet. Alla vill fira och kramas. Vi förflyttar oss snabbt till en plats bakom avbytarbänken. Interista sitter på mina axlar och flaggar. Spelarna mer eller mindre flyr in i Tardinis innandömen, det var baksidan av invasionen.

Vi tar oss in på planen för de nödvändiga souvenirerna. Mina barn tittar tveksamt när jag i likhet med andra vill ta med mig gräs hem. När jag hängde i samma nät som Ibra levererat två i, vänder sig hustrun bort. Jag fick med en bit av nätet också. Stor glädje.

Efter en timmes mer eller mindre begåvade tilltag på planen och runt Tardini, var det dags för att börja styra upp transport till parkeringen. Nu öppnade sig himlen igen. Blöta men lyckliga tog vi plats i bussen som skulle transportera. Samma melodi som på vägen dit. Poliser överallt. Hela bussen gungade och i stort sett alla sånger klarades av.

Febril aktivitet på parkeringen. Alla kastade sig i bilarna för färd mot Milano och första stoppet på Duomo. Fantastiskt. Massor av bilar med flaggor och halsdukar genom rutorna längs motorvägen. Samtliga tutandes. Ett snabbt stopp på en autogrill för att få barnen att överleva. Ett par Bbilanfans gömde sig i ett hörn med en kaffe. Sonen drar en obskyr ramsa om Ambrosini, jag pallar inte hålla efter. SKY kör alla målen för säsongen i sitt program och autogrillen gungar.

Milano bjuder också på regn, om än i mer normal väg. Duomo nås efter en del köer och tutande. Jag lovar, det var fest. Flaskor, glas och annat bråte låg överallt. Försäljning av nya tröjor med 16 på pågick överallt. Inte lätt för två vilsna Bbilanfans från Kina som råkade passera. Ett illa valt tillfälle att gå på sightseeing...

Rykten om olika tider för firandet på Meazza florerar. Jag hoppas att barnen kommer orka och vi stärker oss med glass och skumpa. Snart dags att åka till stadion.

Det tar aldrig slut. På Meazza är det ca 60.000 pers. Fri entré såklart. När laget kommer in stiger vrålet mot himlen. Alla hyllas! En viss svensk är trots allt huvudfigur. Välförtjänt. Jag kapitulerar och stämmer in. Materazzi hyllas, allt är glömt. Jag tror mig se att han är lättad, men det är nog mer vilja då jag står lite för långt ifrån. Alla sjunger om Bbilan och hoppar.

Vi fortsätter resan hem på 20 mil och alla somnar direkt i bilen. Halsdukarna hänger ut genom rutorna och smajlet är på. Nu kommer glädjen på allvar! Vi klarade det. Vilken total lycka.

Vi hamnade som sagt på en sektion med Parmas mest trogna sittplatspublik. De visade sig ganska snart leva upp till sitt rykte som sympatiska. Efter lite knep och knåp fick Ronaldo, Interista, hustrun och jag sitta bredvid varandra. Snyggt och fint så långt.

Själva matchen var exakt samma pina som för Er som såg den på annat håll, men från mittlinjen räknat satt vi aningen till vänster. Första halvlek glömmer vi. Det spelet har vi sett tidigare i år. Det känns inte som det fungerar i laget med offensiv spets på fältet, vi tappar kantspelet. Om vi tar en titt i statistiken kan noteras att det var länge sedan Inter hade så få hörnor som i år. Det brukar vara ett tecken på att man inte kommer fram längs kanterna med inlägg-back-hörna som följd. Vätan, eller plaskdammen för att skriva klartext, bidrog till att alla demoner jag sett komma i form av ett slumpmål för Parma, växte till oanade höjder hos mig.

Noterbart är att jublet inte visste några gränser när AS R gjorde mål på ön efter 10. Illa, riktigt illa. Min son våndades på samma sätt och de försök jag gjorde att lugna och tala om att det skulle gå bra var nog genomskinliga.

Efter ett febrilt fruktlöst letande efter någon som skulle kunna hjälpa mig med en cigarett i halvlek, kom jag upp på läktaren samtidigt som Ibra klev in för att värma innan resten av laget kom. Det buades ganska rejält då. Jag förstod att det skulle bli ett tidigt inhopp. Vågade jag hoppas på att han var hel nog. Cesar var ju direkt dålig så...

Nu måste jag ju beskriva min inställning till Ibra. Han har ju tills han kom till Inter inte direkt varit någon favorit. Inte ens nära om jag uttrycker mig så. När han skrev på var jag livrädd att det var Morattis pengar som ånyo skulle ut på en spelare utan hjärta. Jag vet fortfarande inte var han har sitt hjärta, men bryr mig i dag inte om det. Jag var orolig för den Ibra som är stökig, både på och utanför plan. Början av fjolårssäsongen visade med ett par till synes onödiga utvisningar att det fanns fog för oron. Vi vet ju alla att det blev bättre och att han gjorde några sagolika matchavgörande saker, men sedan gick ju snacket igång från stor-pizzan Raiola.. Han har ju stökat och snackat tidigare för att höja lön och skapa intresse trots att Ibra stått under kontrakt. När Ibra sprang in vid firandet av fjolårets guld, var det en hygglig visselorkan. Ibra valde då en låg profil. Det var nog bra det.

I år har Ibra suddat ut de flesta av mina tvivel, men ärligt talat, det finns den där oron kvar någonstans i alla fall.

Innan det första målet har jag både Lucarelli och Corradi som värmer precis framför näsan på mig. Att Lucarelli är vass vet nog alla, men fy f*n, usch vad snopet om Corradi skulle komma in och sätta en..

•0-1. 0-1, det är inte glädje. Det är konstigt nog ännu mer ångest. Inter hade ju precis börjat spela. I år har vi ju backat hem ofördelaktigt efter ledningsmål. Jag ser framför mig hur Parma kommer snubbla in 1-1 med två minuter kvar. Ajaj, då blir det ångest.

•0-2.  0-2, nu släpper det. Det skall mycket till att tappa detta. Guldet på G. Sonen skriker Serie B till folk som kommer fram och vill gratulera. Illa, bara att beklaga, men han är 10... Ryggdukningar från de flesta Parma, trots att de är på väg ur. Det är en sportslig publik utan tvekan.

Jaaaa! Mål på ön också. Tänk bara om domaren kunde blåsa.

Kören "Ibra, Ibra, Ibra" dånade från de som likt oss lyckats ta sig in.

Blås då!!!!

Jag är överväldigad och har svårt att finna ord. Ångesten i går övergick i lättnad. Lättnaden är nu på väg in i glädjefasen.

Mina tappra barn och hustru var med hela racet och fick dela detta med mig. Det i sig känns också fantastiskt.

Jag börjar med den korta versionen och fyller sedan på...

Vi rullade in i Parma 12.30. Polisen stannade samtliga bilar med "misstänkta" Interfans. Vi hamnade lätt i den kategorien med smyckad bil och full matchmundering.

Vi fick parkera på Parmas infartsparkering och därifrån, efter full visitation, fick vi ta en av lokalbussarna som av polisen rekvirerats för ändamålet. Full cirkus. Bussen var en sardinburk och både polis-mc  och andra polisfordon åkte runt bussen mot arenan och stängde av påfarter så vi skulle komma fram snabbt och smärtfritt.

Bussen släppte av oss ca 500 meter från Tardini. När vi kliver av ser vi ett hav av flaggor i slutet på gatan. Vi var nära nu.

Framme vid torget framför Tardinis huvudentré är det ett sällan skådat kaos. Det är ett par tusen fans som redan är i full gång. Jag parkerar familjen vid en bar för att uppsöka den byggnad som skall inneha våra ackrediteringar. Jag lyckades nämligen lösa biljettfrågan genom en helvit lögn. Parmas kontor var i veckan så galet oorganiserat så jag kastade dit ett fax och påstod mig vara en höjdare för ett agentbolag. Kuppen gick hem och jag fick fyra ackrediteringar... Det visade sig vara en byggbarack utanför entrén som skulle, via tre luckor, ombesörja utdelningen av samtliga ackrediteringar. Jag kan utan överdrift påstå att det var kaos där också.

Efter en halvtimmes knuffande och bråkande i det som vanligt ej fungerade kösystemet, passerde Inters spelarbuss bakom ryggen på oss. Väldigt svarta rutor på bussen, så det sytes inte en skymt av någon. Sedan var det dags för tidernas skyfall. Jag kan lova att allt blev genomdränkt. Vi snackar om kläder, pass och plånbok. Inget blev heller bättre av att luckan för hanteringen var minimal. Väl framme hittade de inte min ackreditering vilket gjorde mig helt hysterisk.

Under tiden hade familjen hamnat mitt i den första sammanstöten mellan fans och polis. Ett par knallskott briserade och hela familjen flydde långt in på baren.

Jag lyckades få tag i en man med kostym på insidan av Tardini. Han kunde via mobilen få tag i den kvinna som jag lyckats dupera gällande ackrediteringarna. Hon konfirmerade att jag skulle in. Tack för det. Efter en tids vinglande och vridande lyckades jag dels få tag i familgen, dels via en VIP-entré ta oss in ledda av mannen i kostym. Han hette Marcelo. Ett stort tack till honom.

Utanför pågick stormningsförsök och kalabaliken var enorm. Ingen utlovad hedersläktare men vad gör det? Vi hamnade istället mitt på Parmas bästa sittplats med alla trogna säsongsbiljettinnehavare.

På planen sprang spelarna ut. Dagens första pärs var avklarad, nu skulle matchen börja...

Sömnlös natt med otaliga om, men och kanske. Egentligen är det hur enkelt som helst. Åk till Parma och vinn. Hämta guldet och kasta ut Parma ur A.

Att Parma skulle åka ur har länge varit en dröm. Inter har ju haft extremt svårt att vinna mot dem på Tardini. Ok, två raka nu, men innan dess fem oavgjorda och hela 10 torsk.

Det här är en prövning på samma sätt som 5/5. Trots att det är mer än sex år sedan, följer datumet varje Interista som ett rött skynke. Jag var lika laddat då, jag flög direkt till Rom men hade inte lyckats hitta någon vettig resa till Milano efter matchen. Planen var ju att så snabbt som möjligt ta mig till Milano för firandet.

Det känns svårt att tänka tillbaka, men den bilresan är svår att glömma. I en liten Fiat Punto med tårarna rinnandes stannade jag för en kaffe i Firenze. Jag lovar, precis alla skrattade gott åt Inters olycka.

En repris känns oönskad. Förutsättningarna är i stort sätt lika. Nu finns chansen att sudda ut de hemska bilder från 02 som förföljer mig och andra.

Det känns mycket oroande att inte Cambiasso är med. Han är min personlige favorit och utan honom har vi inget roligt facit. Utan El Cuchu har vi inte vunnit i år...

Nu skall jag ut och fylla bilen. Barn, hustru och alla flaggor mm som får plats. Avresa om 30. Molnigt och 19-20 grader viskas det om. Det låter som en skön skillnad jämfört med den hetta från Olympiastadion som blev ett h-e för sex år sedan.

Vem är Du egentligen Landström?

I Din artikel från tidig morgon http://www.svenskafans.com/italien/inter/artikel.asp?id=236620 påstår Du att Du vill klippa sönder Din Matrix tröja och att alla är arga på honom. Likt nästan samtliga svenska journalister som behagar hänga på Gazzattas nätupplaga samlar Du information och gör Dina egna översättningar och tolkningar.

Jösses..

I Din artikel berömmer Du också Matrix för hans inställning och vilja i den två senaste matcherna.

Vad vill Du egentligen säga?

Jag tolkar i alla fall Din krönika som att Du är och förblir en sann tv-fan. Du gillar att heja heja heja på Ditt favoritlag Inter. Inget fel i det, missförstå inte, men ger det Dig rätt att spy galla på den som gör självmål och stämma in i hyllningskören över en målskytt.

Matrix är inte med för att agera playmaker. Matrix kapar, slåss, bråkar, fightas, retas och gör ibland även mål (minns Du vem som slog alla straffar för två år sedan?). Han blir inte snabbare med åren och visst, han skulle inte ha stulit straffen i går, men han ville såååå gärna bli hjälten som sköt hem skölden till klubben. Ingen hade knappast ifrågasatt hans beslut om han satt den. Cruz kunde också ha missat, men det får vi aldrig veta.

Min frågeställning är snarare varför Mancini återigen uppvisar klent ledarskap genom att inte beordra Matrix att följa den uppgjorda ordningen. Illa..

Om nu Landström vore den supporter han påstår sig vara, vad gjorde han hemma i Sverige i går? Borde han inte sålt bilen, båten, CD-skivorna och falukorven för att följa chansen till ligaguld på plats? Är det lättare att vara hemmavan och skriva inlägg på Svenska Fans borde Landström nu ta sin Mats ur skolan.

Inget fel i att vara supporter på Ditt sätt, men utge Dig inte för att vara fanatisk. Från tv-soffan vinner Du ingen respekt.