Mot total lycka, del 3.
Äntligen, nu händer det! Rocchi blåser i pipan!
Festen börjar, fans springer in från den andra långsidan. Alla vill fram på en gång. En del faller i stridens hetta, stor humor. Glädje, skrik, sånger, allt på en gång. Galet. Alla vill fira och kramas. Vi förflyttar oss snabbt till en plats bakom avbytarbänken. Interista sitter på mina axlar och flaggar. Spelarna mer eller mindre flyr in i Tardinis innandömen, det var baksidan av invasionen.
Vi tar oss in på planen för de nödvändiga souvenirerna. Mina barn tittar tveksamt när jag i likhet med andra vill ta med mig gräs hem. När jag hängde i samma nät som Ibra levererat två i, vänder sig hustrun bort. Jag fick med en bit av nätet också. Stor glädje.
Efter en timmes mer eller mindre begåvade tilltag på planen och runt Tardini, var det dags för att börja styra upp transport till parkeringen. Nu öppnade sig himlen igen. Blöta men lyckliga tog vi plats i bussen som skulle transportera. Samma melodi som på vägen dit. Poliser överallt. Hela bussen gungade och i stort sett alla sånger klarades av.
Febril aktivitet på parkeringen. Alla kastade sig i bilarna för färd mot Milano och första stoppet på Duomo. Fantastiskt. Massor av bilar med flaggor och halsdukar genom rutorna längs motorvägen. Samtliga tutandes. Ett snabbt stopp på en autogrill för att få barnen att överleva. Ett par Bbilanfans gömde sig i ett hörn med en kaffe. Sonen drar en obskyr ramsa om Ambrosini, jag pallar inte hålla efter. SKY kör alla målen för säsongen i sitt program och autogrillen gungar.
Milano bjuder också på regn, om än i mer normal väg. Duomo nås efter en del köer och tutande. Jag lovar, det var fest. Flaskor, glas och annat bråte låg överallt. Försäljning av nya tröjor med 16 på pågick överallt. Inte lätt för två vilsna Bbilanfans från Kina som råkade passera. Ett illa valt tillfälle att gå på sightseeing...
Rykten om olika tider för firandet på Meazza florerar. Jag hoppas att barnen kommer orka och vi stärker oss med glass och skumpa. Snart dags att åka till stadion.
Det tar aldrig slut. På Meazza är det ca 60.000 pers. Fri entré såklart. När laget kommer in stiger vrålet mot himlen. Alla hyllas! En viss svensk är trots allt huvudfigur. Välförtjänt. Jag kapitulerar och stämmer in. Materazzi hyllas, allt är glömt. Jag tror mig se att han är lättad, men det är nog mer vilja då jag står lite för långt ifrån. Alla sjunger om Bbilan och hoppar.
Vi fortsätter resan hem på 20 mil och alla somnar direkt i bilen. Halsdukarna hänger ut genom rutorna och smajlet är på. Nu kommer glädjen på allvar! Vi klarade det. Vilken total lycka.
