Mot total lycka, del 2.
Vi hamnade som sagt på en sektion med Parmas mest trogna sittplatspublik. De visade sig ganska snart leva upp till sitt rykte som sympatiska. Efter lite knep och knåp fick Ronaldo, Interista, hustrun och jag sitta bredvid varandra. Snyggt och fint så långt.
Själva matchen var exakt samma pina som för Er som såg den på annat håll, men från mittlinjen räknat satt vi aningen till vänster. Första halvlek glömmer vi. Det spelet har vi sett tidigare i år. Det känns inte som det fungerar i laget med offensiv spets på fältet, vi tappar kantspelet. Om vi tar en titt i statistiken kan noteras att det var länge sedan Inter hade så få hörnor som i år. Det brukar vara ett tecken på att man inte kommer fram längs kanterna med inlägg-back-hörna som följd. Vätan, eller plaskdammen för att skriva klartext, bidrog till att alla demoner jag sett komma i form av ett slumpmål för Parma, växte till oanade höjder hos mig.
Noterbart är att jublet inte visste några gränser när AS R gjorde mål på ön efter 10. Illa, riktigt illa. Min son våndades på samma sätt och de försök jag gjorde att lugna och tala om att det skulle gå bra var nog genomskinliga.
Efter ett febrilt fruktlöst letande efter någon som skulle kunna hjälpa mig med en cigarett i halvlek, kom jag upp på läktaren samtidigt som Ibra klev in för att värma innan resten av laget kom. Det buades ganska rejält då. Jag förstod att det skulle bli ett tidigt inhopp. Vågade jag hoppas på att han var hel nog. Cesar var ju direkt dålig så...
Nu måste jag ju beskriva min inställning till Ibra. Han har ju tills han kom till Inter inte direkt varit någon favorit. Inte ens nära om jag uttrycker mig så. När han skrev på var jag livrädd att det var Morattis pengar som ånyo skulle ut på en spelare utan hjärta. Jag vet fortfarande inte var han har sitt hjärta, men bryr mig i dag inte om det. Jag var orolig för den Ibra som är stökig, både på och utanför plan. Början av fjolårssäsongen visade med ett par till synes onödiga utvisningar att det fanns fog för oron. Vi vet ju alla att det blev bättre och att han gjorde några sagolika matchavgörande saker, men sedan gick ju snacket igång från stor-pizzan Raiola.. Han har ju stökat och snackat tidigare för att höja lön och skapa intresse trots att Ibra stått under kontrakt. När Ibra sprang in vid firandet av fjolårets guld, var det en hygglig visselorkan. Ibra valde då en låg profil. Det var nog bra det.
I år har Ibra suddat ut de flesta av mina tvivel, men ärligt talat, det finns den där oron kvar någonstans i alla fall.
Innan det första målet har jag både Lucarelli och Corradi som värmer precis framför näsan på mig. Att Lucarelli är vass vet nog alla, men fy f*n, usch vad snopet om Corradi skulle komma in och sätta en..
•0-1. 0-1, det är inte glädje. Det är konstigt nog ännu mer ångest. Inter hade ju precis börjat spela. I år har vi ju backat hem ofördelaktigt efter ledningsmål. Jag ser framför mig hur Parma kommer snubbla in 1-1 med två minuter kvar. Ajaj, då blir det ångest.
•0-2. 0-2, nu släpper det. Det skall mycket till att tappa detta. Guldet på G. Sonen skriker Serie B till folk som kommer fram och vill gratulera. Illa, bara att beklaga, men han är 10... Ryggdukningar från de flesta Parma, trots att de är på väg ur. Det är en sportslig publik utan tvekan.
Jaaaa! Mål på ön också. Tänk bara om domaren kunde blåsa.
Kören "Ibra, Ibra, Ibra" dånade från de som likt oss lyckats ta sig in.
Blås då!!!!
