Total ångest
Sömnlös natt med otaliga om, men och kanske. Egentligen är det hur enkelt som helst. Åk till Parma och vinn. Hämta guldet och kasta ut Parma ur A.
Att Parma skulle åka ur har länge varit en dröm. Inter har ju haft extremt svårt att vinna mot dem på Tardini. Ok, två raka nu, men innan dess fem oavgjorda och hela 10 torsk.
Det här är en prövning på samma sätt som 5/5. Trots att det är mer än sex år sedan, följer datumet varje Interista som ett rött skynke. Jag var lika laddat då, jag flög direkt till Rom men hade inte lyckats hitta någon vettig resa till Milano efter matchen. Planen var ju att så snabbt som möjligt ta mig till Milano för firandet.
Det känns svårt att tänka tillbaka, men den bilresan är svår att glömma. I en liten Fiat Punto med tårarna rinnandes stannade jag för en kaffe i Firenze. Jag lovar, precis alla skrattade gott åt Inters olycka.
En repris känns oönskad. Förutsättningarna är i stort sätt lika. Nu finns chansen att sudda ut de hemska bilder från 02 som förföljer mig och andra.
Det känns mycket oroande att inte Cambiasso är med. Han är min personlige favorit och utan honom har vi inget roligt facit. Utan El Cuchu har vi inte vunnit i år...
Nu skall jag ut och fylla bilen. Barn, hustru och alla flaggor mm som får plats. Avresa om 30. Molnigt och 19-20 grader viskas det om. Det låter som en skön skillnad jämfört med den hetta från Olympiastadion som blev ett h-e för sex år sedan.
Det finns ytterligare en sak som är värd att belysa... Gresko är inte med...
