Mot total lycka, del 1.
Jag är överväldigad och har svårt att finna ord. Ångesten i går övergick i lättnad. Lättnaden är nu på väg in i glädjefasen.
Mina tappra barn och hustru var med hela racet och fick dela detta med mig. Det i sig känns också fantastiskt.
Jag börjar med den korta versionen och fyller sedan på...
Vi rullade in i Parma 12.30. Polisen stannade samtliga bilar med "misstänkta" Interfans. Vi hamnade lätt i den kategorien med smyckad bil och full matchmundering.
Vi fick parkera på Parmas infartsparkering och därifrån, efter full visitation, fick vi ta en av lokalbussarna som av polisen rekvirerats för ändamålet. Full cirkus. Bussen var en sardinburk och både polis-mc och andra polisfordon åkte runt bussen mot arenan och stängde av påfarter så vi skulle komma fram snabbt och smärtfritt.
Bussen släppte av oss ca 500 meter från Tardini. När vi kliver av ser vi ett hav av flaggor i slutet på gatan. Vi var nära nu.
Framme vid torget framför Tardinis huvudentré är det ett sällan skådat kaos. Det är ett par tusen fans som redan är i full gång. Jag parkerar familjen vid en bar för att uppsöka den byggnad som skall inneha våra ackrediteringar. Jag lyckades nämligen lösa biljettfrågan genom en helvit lögn. Parmas kontor var i veckan så galet oorganiserat så jag kastade dit ett fax och påstod mig vara en höjdare för ett agentbolag. Kuppen gick hem och jag fick fyra ackrediteringar... Det visade sig vara en byggbarack utanför entrén som skulle, via tre luckor, ombesörja utdelningen av samtliga ackrediteringar. Jag kan utan överdrift påstå att det var kaos där också.
Efter en halvtimmes knuffande och bråkande i det som vanligt ej fungerade kösystemet, passerde Inters spelarbuss bakom ryggen på oss. Väldigt svarta rutor på bussen, så det sytes inte en skymt av någon. Sedan var det dags för tidernas skyfall. Jag kan lova att allt blev genomdränkt. Vi snackar om kläder, pass och plånbok. Inget blev heller bättre av att luckan för hanteringen var minimal. Väl framme hittade de inte min ackreditering vilket gjorde mig helt hysterisk.
Under tiden hade familjen hamnat mitt i den första sammanstöten mellan fans och polis. Ett par knallskott briserade och hela familjen flydde långt in på baren.
Jag lyckades få tag i en man med kostym på insidan av Tardini. Han kunde via mobilen få tag i den kvinna som jag lyckats dupera gällande ackrediteringarna. Hon konfirmerade att jag skulle in. Tack för det. Efter en tids vinglande och vridande lyckades jag dels få tag i familgen, dels via en VIP-entré ta oss in ledda av mannen i kostym. Han hette Marcelo. Ett stort tack till honom.
Utanför pågick stormningsförsök och kalabaliken var enorm. Ingen utlovad hedersläktare men vad gör det? Vi hamnade istället mitt på Parmas bästa sittplats med alla trogna säsongsbiljettinnehavare.
På planen sprang spelarna ut. Dagens första pärs var avklarad, nu skulle matchen börja...
